Nykter litteratur

Hemmafester eller att springa på stan var aldrig något som lockade eller kändes önskvärt.

Jag var lycklig!

När jag väl började gå på hemmafester så fick jag ofta frågan ”Varför dricker inte du?”

Jag förklarade gärna. Och jag möttes med respekt. Jag möttes med beundran. Och jag fick komplimanger för att jag var så stark att inte dricka alkohol. Och jag bara log vänligt och sa att detta är vad som gör mig lycklig. Vad som gör mig lycklig behöver inte nödvändigtvis göra någon annan lycklig. Och på så sätt inspirerade jag andra samtidigt som jag välkomnade dem precis som de var.

När jag gjorde lumpen så prövade jag alkohol för första gången någonsin. Jag tog en liten klunk av en drink på en avskedsfest i Göteborg. Jag kastade pil vid detta tillfälle på klubben. Jag märkte direkt att min koncentrationsförmåga försämrades en aning. Och jag kände direkt att alkohol inte hade något syfte alls i mitt liv.

Vid 21 års ålder började jag gå ut och dansa för första gången. Och jag upptäckte den intensiva känslan av livsglädje som uppstod av att dansa ohämmat till musik. Jag började att gå ut på lokala ställen i min hemstad i cirka 2 år och sen började jag dansa på klubbar i Stockholm. Jag hoppade i extas och rörde mig till musiken och kände den intensiva känslan av ren glädje som kommer av att dansa. Och kroppen producerade alla lycklighetskemikalier som flödade fritt genom kropp och själ. Varje kväll kom jag hem lycklig. Kroppen var svettig, endorfinerna flödande skönt och jag somnade med ett leende på läpparna.

Under denna tid fick jag fortfarande ofta frågan varför jag inte drack. Även under denna tid förklarade jag mer än gärna. Denna gång kom jämförelsen med dans med i förklaringen – hur min kärlek till att dans var ett rus var den mest intensiva lycklighetskänslan som fanns. Hur kroppen jublade av glädje, att vatten var gratis, hur närvarande upplevelsen var på dansgolvet och hur sund jag kände mig inombords.

Även denna gång möttes jag med respekt och beundran. Men även med skuldkänslor från de som drack alkohol. De frågade om det var okej att de drack. Och jag log bara vänligt och sa återigen att detta var mitt val, att det mitt sätt att vara lycklig. Den enda jag kunde tala för i alkoholfrågan var mig själv vad som kändes rätt för mig.

Vid 25 års ålder upptäckte jag rejvkulturen och möttes av en underbar värld av kärleksfulla människor som dansade ute i skogen. Genom denna kultur kom jag i kontakt med ungdomar som hängde på Sergels Torg och vid Medborgarplatsen. Ungdomar som hade det svårt. Första gången jag kom dit så fick jag frågan om jag kunde köpa ut alkohol. Jag svarade: ”Jag dricker inte alkohol och jag tänker inte uppmuntra någon annan att göra det heller.”

Från första början i denna samling ungdomar så blev jag en medmänniska, en lycklig själ som fanns som stöd och inspiration. Och som visade att det fanns andra sätt att vara lycklig än alkohol. Bara genom att vara den jag var. Jag lyssnade till alkoholister, knarkare, till ungdomar som hade det svårt hemma, som kände sig svikna av samhället, som hade varit med om trauman och fann en gemenskap bland de som hade upplevt liknande saker. Och jag fanns där och helt enkelt lyssnade. Jag träffade föräldrar till unga tonåringar som jag hjälpt genom att finnas där som vän. Några av dem var tacksamma att deras barn hade träffat mig. Att jag hade hjälpt dem ut ur missbruk och inspirerat dem till ett liv utan droger. Vid ett tillfälle sa en förälder ”Om min dotter var på ett rejv skulle jag vilja att någon som du var där”. Och jag bara log och sa att jag bara hade varit mig själv.

2006 åkte jag på en kryssning med en av mina närmaste tjejkompisar. Hon drack alkohol. Och i hytten så ville hon att jag skulle dricka för det kändes inte bra att bara hon drack. Jag var för snäll för mitt eget bästa och började dricka. Ögonblicket innan hade tjejkompisen hånglat upp mig och jag ville inte att hon skulle sluta med det heller. Så jag drack. De slutade med att jag kräktes och tjejkompisen däckade i sängen. Inget mer hände. Jag vaknade upp följande morgon utan någon baksmälla med perfekt minne av kvällen innan. Och jag pratade med min tjejkompis. Och jag kom återigen fram till att alkohol inte hade någon poäng i mitt liv. Jag var redan oerhört trygg i mig själv med enorm självkänsla och behövde inte alkohol för att vare sig känna lycka eller våga vara sexuell med tjejer.

Något år senare prövade jag ett experiment med alkohol. Jag visste genom egna efterforskningar hur levern hanterar alkohol. Så jag gick ut med den vän jag känt längst för att medvetet se vad som skulle hända om jag översteg leverns förmåga att neutralisera den fettsyreförening som uppstår när kroppen bryter ner alkoholen och som leven sedan försöker neutralisera. Så jag klockade mig själv under en kväll. Och översteg successivt gränsen för levens kapacitet att hantera alkohol. Men inget hände. Jag var mitt vanliga lyckliga hypersociala jag.

Detta bekräftade för tredje och sista gången att alkohol fyllde absolut ingen funktion som helst i mitt liv. Att den inte hade någonting att göra med min livsglädje eller känsla av att vara lycklig.

Rejvandet fortsatte fram till slutet av 2010 och under denna tid så dansade jag i skogar och lokaler runt om i Stockholm, jag åkte till andra städer och träffade många olika människor. Och hela tiden hjälpte jag människor som hade det svårt. När jag lämnade rejvkulturen höll jag kontakt med många jag träffat under den tiden. Några av dem hörde av sig och berättade hur mycket jag betytt för dem under tiden i rejvkulturen. Vissa av dessa anordnar nytra fester i Ungdomens Nykterhets Förbunds regi än idag.